tisdag 25 november 2014

Höst 2014

Trots en blöt och fuktig höst så har det klättrats förvånansvärt mycket. Mestadelen av hösten har spenderats vid källbergahygget. Vilket är ett relativt nyutvecklat område, som bjuder på många fina problem.

Kameran har dock inte varit framme särskilt ofta, men ett par bestigningar har fångats på film.




Nu vänder vi blickarna mot vintern. Med lägre temperaturer och en luftfuktighet som levererar stick.

onsdag 8 oktober 2014

Getberget, finfin trad i bökig terräng...

För några veckor sedan var det dags att försöka få till en dags traddande igen. Denna fredagkväll styrde Björn och jag bilen från Almunge mot Ljungaverk en bit inåt landet i höjd med Sundsvall, ca 4.5h från Uppsala. Vid Gävle bro plockade vi upp Daniel. Ovanför Ljungaverk ligger Getbergets alpinanläggning. Vi parkerade på toppen och tältade på den enda plana och lerfria platsen på området: under sista stolpen till T-liften. Planen var att klättra hela lördagen, eftersom Daniels och min permission inte sträckte sig längre, och sedan släppa av Björn vid Brattberget framåt nattkvisten så att han skulle kunna fortsätta att förlusta sig med ett gäng Uppsalaklättrare som trodde att vädret skulle hålla i sig hela helgen. I sista minuten lyckades jag lura ut Johan Hedman för att komplettera upp till jämna replag. Johan är en lokal klätterprofil som till allra största del har utvecklat Getberget. Bättre guide går knappast att få!  Lederna vid Getberget är hjälpligt beskrivna på Sverigeföraren och vägbeskrivningen från alpinanläggningen stämmer rätt bra. Det som det inte står så mycket om är att en storm fällt det mesta av skogen, och att det därför kan vara lite bökigt att ta sig fram i terrängen. Lederna är till övervägande del fantastiskt fina sprickleder, de flesta (alla?) utrustade med firningsankare. Nästan allt vi klättrade var välsäkrat och på fast och fin klippa även om en del leder kändes lite skitiga här och var (sand, inte mossa). Trots en relativt stor ansamling av väldigt fina leder i överkomliga grader har inte massorna hittat hit, och det är synd. Getberget är nämligen en av de absolut finaste klippor jag har klättrat på i det här landet. Ta med alla kammar ni har, och fattas det i större storlekar får ni låna era kompisars prylar. Med stort menar jag motsvarande Camalot #5 och uppåt, gärna dubbelt upp för vissa leder... Grader är ju alltid svårt, men gillar man sprickor kommer man nog inte att tycka att graderingen är hård, snarare tvärt om. Förare finns på flera olika håll och graderna skiljer sig en hel del för vissa leder mellan dessa. Notera att det finns två separata klippor, den bortre ca hundra meter längre bort längs huvudstigen och sedan ner. Dessa kallas på Sverigeföraren för Övre västra väggarna. Vi kommer definitivt att besöka Getberget igen, och gillar du sprickor så bör du också åka hit!

Ps. Ibland känns det tungt att skriva blogginlägg. Då kan det räcka med ett "Skriver du på Uppsala stenar? Jag har den på min feed" för att man ska orka med ett inlägg till. Tack Gustav!
Daniel rensar efter att ha klättrat Camalot 1-sprickan

Daniel är förbi det svåra på den ihållande andrarepan på Två bleka kompisar

Topprepet hänger på Vildvittran, en led vi har anledning att återkomma till. Inte så lång, men fantastiskt fin och ihållande. Slutet på Två bleka kompisar kan ses upp till vänster i bild, låt er inte avskräckas av den inte fullt lika fina förstarepan.

Johan delar upp racket och överger oss för invigningsfesten till nya boulderhallen i Sundsvall. Björn funderar på om han ska klättra vidare eller... jo det måste man väl!

Daniel rackar på med allt vi har inför Ormen Långe, rekommenderas varmt!


Zig-zag sprickan/Z-sprickan? Gjord och ser fin ut. Fler linjer finns, även ogjorda fina sådana...

Daniel på Ormen Långe.

tisdag 1 juli 2014

Lofoten 2014

Det blev en resa i år i alla fall. Förra året regnade den planerade Lofotenresan bort och blev något annat i stället. I år åkte vi upp precis efter en lång period av instabilt väder. Vi hade mestadels sol, kyligt i början och varmare i slutet. Som vanligt hade Daniel högt ställda krav för vad vi skulle prestera under resan och för ovanlighetens skull höll jag i stort sett med om vilka leder vi skulle försöka oss på.


Puffrisset, vår Marmotkupol nere på campingen vid Kalle

 Efter framgångarna på Kennys crack i våras så kände vi oss båda starka nog att gå på ett par leder som vi har pratat om och drömt både ljuva drömmar och mardrömmar om. Vårkåt, 7 (145m), på Jomfrupillaren och Himmelen kan vente, 6+ (310m),  på Presten, ligger båda på topp-femtiolistan i Rockfaxguiden. Graderna kanske inte imponerar, men vi hade aldrig tidigare givit oss på en tradsäkrad kortare multipitch av graden sju, och definitivt inte en trehundra meter lång och ihållande sexplustur på Presten. För de som inte har klättrat multipitch trad kan nämnas att det oavsett graden alltid finns ett visst mått av äventyr med i leken. Man kan klättra fel, vädret kan slå om, svår- eller osäkrade passager etc. När man skruvar upp svårighetsgraden kommer den potentiella effekten av tidigare nämnda äventyrsmoment att bli större. Nåväl, dag två skulle Vårkåt angripas. Eftersom Daniel generellt sett gör bättre ifrån sig på hårdare repor (notera att detta inte är ett erkännande att Daniel klättrar bättre) fick han inleda med den första sjuminusrepan. Kruxet på förstarepan är i stort sett att lätta från backen. Det gick galant, och jag följde utan större problem. Andrarepan (6+) har av somliga beskrivits som "kanske den finaste jamsprickan på Lofoten". Jag funderade över denna formulering medan jag lade säkringar och klättrade vidare på den lite skitiga och (på ett negativt sätt) uppspruckna klippan. Man klättrar sedan förbi en bred spricka och rundar ett litet tak. "När ska det börja" tänkte jag, och plötsligt insåg jag att det minsann hade brantat till sig och att det nu inte fanns något annat att klättra på än en solid, fin och ihållande handjamspricka! Min bästa gren... Upp, göra stand, ta upp Daniel och begrunda kruxrepan vi hade ovanför oss. Daniel rackar på och ger sig iväg. Det är en spricka som smalnar av och blir en söm, som sedan vidgas igen. Replängden avslutas med stora händer och lite off-balance. Kruxet är tunt, små grepp och steg en kort passage innan sprickan vidgas igen. Daniel tar ett par häng innan han är uppe, tredje- (7) och fjärderepan (5-) dras ihop. Jag följer förvånansvärt nog fritt, och vi är uppe! Jag ser det som en framgång, Daniel som ett bakslag. Se där vad högt ställda förväntningar kan ställa till med...



Andra repan (6+), Vårkåt
Mitt mellan kruxen på tredjerepan (7), Vårkåt
Ett par dagar senare hade vi enats om att Himmelen kan vente var rätt sätt att angripa Presten i år. Presten är en av Lofotens största granitkoner med leder på. Naturligtvis inte lika stor som Storpillaren, men ändå. Tidigare har vi klättrat Vestpillaren (6, 467m) några gånger. Himmelen kan vente är nog näst på tur vad gäller svårighetsgrad om man vill hela vägen upp. Av nio replängder är fem 6+, varav fyra utgör de sista replängderna på leden. Ihållande med andra ord. Det är kallt och mulet när vi börjar gå mot insteget. Känner mig inte direkt som stålmannen när klättringen börjar. Jag inleder med en lätt repa och tar upp Daniel till stand under den första sexplusrepan. Den är lång och sprickan är bred. De två Camalot-fyror vi har med är av ringa värde på denna replängd. Jag mår lite illa. Daniel traskar på och säkrar replängden med stor uppfinningsrikedom. När jag följer finner jag alla möjliga lustiga och inte så lustiga placeringar: ytte-pytte mässingskilar, riktigt grunda offsetkammar och listigt inlirkade kilar här och var. Klättringen är fantastisk. Brant, stort, långt och länge. Ju högre upp vi kommer, desto mer släpper olustkänslan och övergår i ren och skär lycka. Värt att nämna är att replängd fyra troligtvis är felritad i Rockfaxguiden, lägg ett par säkringar högt i diedret och gå runt till höger i stället för att gå rakt upp. Daniel får en sexplusrepa igen på replängd sex (härifrån är resten av replängderna av den graden), jag får repa sju. Den hade vi tänkt undvika genom en låg travers till vänster eftersom jag inte lockades av guidens beskrivning: "not obvious and poorly protected". Ganska snart insåg vi dock att jag nu trots allt ändå stod vid den tidigare beskrivna passagen, och ja, då har man ju liksom inget val. Jag klev upp till höger, lade tre bra bitar och traskade ner åt vänster några meter för att trippa ut på det branta, steglösa svat med en liten längsgående flänsliknande formation att pincha med fingrarna. Sug in, kroppsspänning, och jag är förbi. Otroligt nöjd med min insats klättrar jag vidare och funderar inte så mycket på att passagen blir minst lika "poorly protected" för Daniel eftersom det rör sig om en travers. Ytterligare en hård repa var, och vi står på toppen!

 Daniel i början av replängd 2
 
 

Daniel närma sig slutet av repa 8, näst sista repan
 
På toppen efter ungefär nio timmars klättring (jag vet, vi är långsamma)

 
Det blev en lite kortare resa denna gång, och vi klättrade faktiskt inte mer än åtta leder: Puffrisset, By the dashboard lights, Vårkåt, Gamle Rev, Himmelen kan vente, Lys och skygge, Kveldskosen (film) och Fire försök (film). Jag är trots det väldigt nöjd. Det känns som om årets framgångar har öppnat upp flera möjligheter för oss framöver.
 
Kveldskosen, Paradiset
 
 
Fire försök, Store Festvågvägg

Daniel på väg att fira ner från toppen av Lys och skygge
 
 
Första fantastiskt fina replängden på Fire försök
 

Vyn från toppen av Store Festvågvägg efter Fire försök






onsdag 4 juni 2014

Bohus, Bohus, Bohus!

Så var det dags igen, redovisningen av årets Bohusresa över Kristi himmelfärd. Denna gång åkte Simon, Daniel, Sam och jag ner och bodde hos Joel och Linn i deras alldeles utmärkta undantagsstuga i Brodalen mitt i Bohusläns granitmecka. Vi frossade i klättring under tre och en halv dagar och avverkade ett antal leder i varierande stil. Bergkirstis polka, Bohusvals, Höstsonaten (Svaneberget), Melange (Tullbodarna), Prismaster, Rapé, Pekkas diplomtur, Fueled by coffe powered by bacon, Afterburner (Hallinden), Jäger, Yamamoto, Karl-Alfred, Feministiskt initiativ (Högberget), Chapman, Mallorol, Djurgårdsfärjan, och Årets bragdbestigning av Borlänges egen Wide Boy Daniel: Offline på Häller. Kanske har jag glömt någon led, men det som består i minnet är den fantastiska kvaliteten på lederna och det faktum att man faktiskt kan tradda på (eller långt över) sin gräns utan att behöva oroa sig för döden. Det är i Stockholmstrakten mer undantag än regel...

Melange, Höstsonaten och Daniels bragd Offline på film.
 




Daniel fokuserar på Melange, Tullboden. Sveriges finaste chippade 7-? Leden går i ett gammalt stenbrott.



Sam på Prismaster, Hallinden. En lång led där man hinner få lite flyt i klättringen, särskilt om den görs i en replängd.

Simon hittar balansen på Jäger, Högberget.
 




Simon slappnar av i solen medan vi andra kämpar på Melange, Tullboden.

Yours truly på Afterburner, Hallinden. Yes Simon, another stolen Picture. Put it on my tab.
 
Team Bohus 2014: Daniel "Offline" Johansson, Simon "Never weighted the rope even once" Schoepf, Sam "Bomber micro-wire" Wheadon och Mats "Close but no cigar" Isaksson.

onsdag 7 maj 2014

Korpberget, Östergötland

Det är väl bara en tidsfråga innan man blir utkastad av Emil och de andra skribenterna på den här bloggen. Än en gång väljer jag att skriva om annat än Boulder i Uppsala. Inte Boulder. Inte Uppsala. Det är väl så att jag inte blir tillräckligt ivrig att skriva något förrän jag får klämma in större eller mindre delar av min lekamen i någon mossig spricka i en helt annan del av landet. Korpberget besökte jag för första gången som hastigast i april tillsammans med Daniel. Vi ledde varsin led, Blixt Gordon och He-man.  Vi blev båda två smått förälskade i berget, även om klippkvalitén nog av somliga skulle beskrivas som ganska aggressiv. Tejp löser i stort sett det problemet, och dessutom jämnar det ut sig om man i beräkningen tar med den mjuka mossa som växer ganska frodigt här och var. Denna gång hängde Pelle, Björn, Markus och Birte med i bilen. Plattan i mattan så är man där på knappa tre timmar (från Almunge utanför Uppsala alltså...) inklusive tre minuters toa och provianteringsstopp. Berget erbjuder mängder med välsäkrade femmor och sexor, men även en del hårdare saker. Det är i huvudsak sprickklättring det handlar om, och det finns sprickor i alla storlekar. Några av lederna som betades av var: Titta jag flyger (filmen), Jordgetingen, Zick-zack, Oh well, Nöjesmassakern, Läderlappen, Ett moln i byxor, Rot rock, Rockande länken, Felande länken, och Caramba. Alla mycket fina leder, och fler finns att välja mellan. Det ser lite mossigt och skitigt ut här och var men jag tycker inte det förtar upplevelsen, och de allra flesta lederna är av yppersta klass. Har man inte Schlyters förare "Klättring i Östergötland" (som för övrigt är en fantastiskt fin förare, och författare av sådana bör naturligtvis gynnas), så finns en komplett (?) formelsamling att ladda ner från Linköpings klätterklubbs hemsida.

 
 
 
Alla gör sig redo för dagens strapatser
Markus och Birte, på bilden ses Oh well, 4, och Nöjesmassakern, 4+
Pelle på Zick-Zack, 5
 
Björn säkrar Markus på den fantastiskt fina och närmare 40 meter långa Caramba, 6-
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 







torsdag 10 april 2014

Motivation är det psykologiska kännetecken som väcker en organism till handling mot ett önskat mål och lockar fram, kontrollerar, och upprätthåller vissa målriktade handlingar.


Daniel:
Helgens äventyr handlade för egen del till stor del om motivation. Men äventyret började långt utanför min kännedom.

Det underbara livet som småbarnsförälder fortskrider men med allt mindre tid för klättring. Kan hända att man hänger några sekunder på fingerbrädan, sorterar racket för fjärde gången den här veckan eller bläddrar i föraren över landet långt bort. Att jag dessutom flytt Uppsala/Stockholms goda förutsättningar till inomhusträning under vintertiden gör mig varken till Honnold eller Hill. Jag lägger upp en strategi inför middagen om hur jag ska förhandla fram egentid senare i vår.

Strategin är överflödig. I smygkontakt med Mats har min älskade Sanna planerat en 30 års present ut över det vanliga. Målet är Kennys crack i Jonsbo, Östergötland. Motivationen infinner sig blixtsnabbt och pusselbitarna faller på plats om hur man skapar förutsättningar för det psykologiska kännetecknet.

Välj en tydlig linje: Tydligare än Kennys crack blir det inte. En 18 meter lång spricka i en annars blank vägg. Himmelriket för sprickklättraren med allt från fingerlocks, klockrena handjam och offwidth till ett markant tak med en avslutning över läppen som närmast kan beskrivas som en valross simmandes i mjölksyra.

Välj en ny destination, en plats du inte varit på: Upptäckarglädjen och förväntningarna blir så mycket mer. Östergötland har vi länge pratat om och förväntningarna infinner sig. Vi passar på att spana i några framtida pärlor att återkomma till.

Välj årstid. Inte bara på grund av rätt luftfuktighet eller minst möjliga mm regn/dygn. Utan för att våren skriker motivation ända ut i dina stelfrusna fingertopparna som fått äta Moon i flera månader i sträck.

Sist men inte minst: Glädjen att få klättra med likasinnade, motivationen i replaget och en härlig blandning av eufori och tävlingsinstinkt när man lyckas.

Mats:
Ok, vi filmade. Tyvärr är filmsekvenserna inte från de egentliga bestigningarna (batteritorsk). Det är Daniels andra vända med skrot kvar sedan tidigare, men han kommer inte till topps förrän nästa press (dagen efter). Det är min första vända på filmen, men eftersom Daniel inte kom upp så tänkte jag att jag inte har en chans att sätta den på första vilket gjorde att vi inte tog oss tiden att rensa. Lite synd, eftersom det faktiskt (med nöd och näppe) gick. Nåväl, när vi till sist båda två gjorde leden i god stil kändes det stabilt på alla sätt och vis. Och vilken lycka att vi båda faktiskt satte den! Vill du ha hemlig beta om hur kruxet lämpligast forceras, klicka här.

Ska ni kolla på filmen med musik får ni sätta er vid en dator. Ni vet, en sån där stor kloss med separat skärm och tangentbord. Anledningen är musiken på filmen, vilken gör att youtube kan bestämma att det är ok att peta in reklam, och att det inte ska gå att titta på filmen i din telefon. Jag köper det, för jag vill ha musiken där (Daniel är helt med mig på detta)...  Så sätt dig vid datorn, välj HD och fullskärm, vrid upp volymen till max och låt dig inspireras och motiveras av karateklättring i södraste Östergötland:

 


 
Eller så tittar ni på filmen "au naturelle", utan skön musik, men med andra sköna ljud:
 





torsdag 20 mars 2014

Utomhuspremiär

Ända sedan årsskiftet har jag gått och väntat på utepremiären. All credd till senapen men det är inte samma sak som att klättra utomhus.

Premiären fick i alla fall vänta till i slutet av februari. Då vädret slog om till strålande solsken. Volvon packades full med paddor och förväntansfulla Uppsalabor. Flexen gick från all time high till all time low.

Emil Ragnarsson och Simon Schöpf försöker besegra Stress utan crimp, säsongsavslutning 2013

Vi fick skåda hela fem! kamrater bestiga Stress. Vi hann borsta fram två fina problem i Skansberget. Området har också kompletterats med topos på http://27crags.com/crags/skansberget-2336. Gillar man att borsta, så erbjuder Skansberget en hel del mossbeklädda stenar.

Vi fick se Amanda glida upp till slutskicket på Candyman som om det vore femmaklättring. Vi har fått se relativt nyexaminerade Wikström glänsa när han haft vägarna förbi Uppsala. Vi har fått häpnas över Ragnarsson form. El Varano får passa sig i påsk.

Men nu har snön åter lagt sig i skogarna och vi får hålla tillgodo med att klämma plast på senapen. Men vad gör väll det.


En film i månaden är kanske lite väl ambitiöst. Men en film från mars månad kan jag allt bjuda på.
             
                          Bouldering Uppsala mars 2014 from Erik Sköldstam on Vimeo.





tisdag 18 mars 2014

Nystart med ny skribent!

Okej nu är det dags att sparka liv i detta igen. Filmer och anekdoter utlovas och problem från trakten visas upp. Erik "Erka" Ssssköldstam kommer förhoppningsvis till stor del bidra till detta då han enligt ryktet utlovat en film i månaden. Erik! Ordet är ditt!